Gun Lund och Lars Persson observerar att på Laban i London placeras dansen mitt i framtiden.

Det är en konstig känsla när tunnelbanan bär rakt upp mot himlen och sedan förblir svävande med marken långt under en. Vi slingrar fram mellan blänkande stål och glas, en fascinerande konstgjord värld, kvarter efter kvarter, inga träd, inga blommor, ingen mark, bara vatten runtomkring. Husen spänner sina fasader mot oss. Det blå ljuset från tusentals datorer i raka rader ger oss den nya tiden, en virtuell tid där livet levs inne i våra hjärnor och där det yttre rummet är konstruerat för att harmoniera med pixlarna i det nya mediet. Att tåget saknar förare, stannar och startar elektroniskt förstärker bara känslan av en obestämd framtid.

Vid slutstationen tar vi oss ut på gatan.  Inga skyltar visar vägen, inga kartor har gatan utsatt, ingen vi frågar vet var det ligger. En visar oss österut men där tar vägen slut. Vi vänder. Vi vet att det skall ta minst 20 minuter att gå. En kvinna nämner att man byggt något stort och nytt långt bort om vi följer stora vägen  och passerar en bro och vidare genom ett industriområde, ”perhaps” ….

Vi har bråttom . Det skall strax börja. Vi småspringer längs vägen. Det finns inga gatlyktor, men en buss passerar och fortsätter bort. Det är tomt på människor. Det småregnar som så ofta i London.

Vi rusar rätt in i ett slitet och ruffigt industriområde, metallskrot, högar av gamla bildäck … Det luktar brinnande sopor och av flodbottens lera. Ur detta postindustriella landskap reser sig en skimrade genomlyst bågformad fasad i lime, turkos och magenta. Drömlikt – ett UFO som landat!  Hur kommer man dit? Fem minuter kvar till invigningen. Då ser vi den minimala pilen, som pekar in mot tvärgatan.

En mur,  en minimal grind – därinnanför möts vi av ett pärlband av ljuspunkter som slingrar sig mellan upplagda grusvallar – en landningsbana för rymdskepp. Den leder oss mot entrén, där stora glasdörrar välkomnar oss, vi får våra biljetter och lyfter blicken. Ovanför oss en lång ramp, folk står längs väggen och betraktar kvinnan på väggen. Hennes kropp mångfaldigas, hennes ansikte förvandlas. De tre projektionerna överlappar varandra och skiljs åt i ett rytmiskt förlopp. Musiken är överväldigande och kryper in under skinnet. Darren Johnston står för installationen. Det är stort och magnifikt. Video-ljuset härinne anknyter på ett påtagligt sätt till den genomlysta fasaden  – i själva verket är det korridorernas och rummens nyanser som ger den transparanta fasaden dess glödande ljus.

Den svarta rampen leder uppåt ett femtiotal meter. Där uppe ser man ner över den enorma entréhallen där vi just kom in. Framför oss har vi arkivet, med bok- och skivsamling, tidningar och bilder, film och videotek. Bakom oss finns bar och kafeteria. Vi hinner med något att dricka innan dörrarna till salongen

släpper in oss.

Vi hittar våra platser, någon från direktionen kommer fram och ger oss den numera obligatoriska uppmaningen att stänga av våra mobiltelefoner och inte fotografera under föreställningen. Allt är redo för denna första föreställningskväll i det splitternya Laban Theatre.

Detta är Deptford Creekside söder om nya Docklands i London. Här har visionen om ett nytt centrum för dansen förverkligats. Det nya Laban – ett konstfullt bygge av de schweiziska arkitekterna Herzog och de Meuron, som också ligger bakom ombyggnaden av den gamla kraftstationen till monumentala Tate Modern. 7800 m2 med dansstudios, musikstudios, arkiv, bibliotek, caféer – en dansteater med 300 åskådarplatser och en studioscen för 100 personer.

Här bedriver Laban Center (eller bara Laban som det heter idag) sin breda verksamhet, som av hävd inte bara innefattar den professionella dansutbildningen – i praktiken ett universitet för den nutida dansen – utan också riktar sig till kommunens barn, man har dans för rörelsehindrade mm. Laban har varit förorten trogen och engagemanget från skolan och kommunen är det inte att ta miste på.

Det var Marion North som flyttade centret hit till London 1974 och gav det namn efter Rudolf Laban som hade skapat det som ”Art of Movement” studio i Manchester 1948.

I och med flytten till det nya Laban lämnar också Marion North i vår ledarskapet för utbildningen.

Med det nya huset öppnar sig Laban också mot publiken – dansteatern kommer att ha föreställningar och konserter i stort sett varje vecka. Vid invigningen nu i februari 2003 fanns såväl Frankfurt baletten,  Chomondeleys och Featherstonehaughs som Laban´s eget Transition Company på plats. Protein Dance ledde publiken genom byggnaden i en ”sitespecific” vandring.

Själva ser vi också  Rosemary Butcher Company, Jonathan Burrows, Russel maliphant och Wendy Houston en intressant inblick i den nutida engelska danstraditionen.

Men mest av allt imponerar satsningen, visionen …  staten och donatorer satsar 22 miljoner pund –  drygt 250 miljoner kronor på projektet … eller som Marion North sammanfattade betydelsen av det nya Laban: ”I själva sin fysiska form manifesterar bygget vår grundläggande tro på kvaliten och skaparkraften i dansen; dess påverkan på det omgivande landskapet understryker danskonsten kraft att förändra och förnya.”

Och vi sitter där inne i mörkret och känner en tillfredställelse och glädje över att få vara med när danskonsten tar ett sådant kliv framåt men kan inte avhålla oss från att känna en gnutta avund. När får vi se den typen av satsningar här i landet, satsningar som placerar dansen mitt i framtiden?

Gun Lund & Lars Persson

Mer info om utbildningen och verksamheten på:  www.laban.org