Lycklig den som lyckas!

Den medvetna konstnärliga provokationen är nästan alltid dömd att misslyckas. Stefan Karlsson med flera har genom sitt Drömmarnas Monument

och konsekventa agerande fått en rad borgerliga politiker att gå i taket. Egentligen handlar det inte om det är fult eller vackert, ett byggnadsverk eller konstverk. Det handlar om kampen om det offentliga rummet. Under den tid som Stefan Karlsson varit verksam som konstnär (sedan 1980-talet) har det blivit allt tydligare att det offentliga utrymmet krympts genom privatiseringar, allt fler gallerior har brett ut sig, rum där köpenskapen fritt får verka och bestämma villkoren för öppenhet och tillträde. Det som var enkelt och möjligt på 70 o 80-talet, att demonstrera eller genomföra konst-aktioner på gatorna utan att begära tillstånd, har alltmer stramats upp och formaliserats och i takt med detta har alla medborgerliga initiativ marginaliserats, uteliggare och papperslösa städats undan i en process där politikerna inte uppskattar att allmänheten lägger sig i eller protesterar mot deras maktutövande.

Nej, genom sitt agerande vill politikerna nu inskränka och byråkratisera det offentliga rummet ytterligare, de hittar alltid nya sätt att angripa det de ogillar. Men varför överlåta det offentliga rummet till fotbollshuliganer och nazister med enorma samhälleliga kostnader för polisbevakning när det kan användas till kreativa uttryck med positivt budskap – människans drömmar och skaparglädje.

De klagande får det att låta som att konstnärerna saknar kunskaper om samhället och regelverk. Tvärtom Stefan Karlsson tillhör en generation med god insikt i hur samhället fungerar och utmanar dess gränser på ett stillsamt och humoristiskt sätt. Konstnären Lars Vilks avslöjade ständigt byråkratin och dess regelverk genom sina studier och kunskaper om regelverket och dess absurditet. Stefan Karlsson har sökt alla tillstånd som myndigheterna rimligen kunnat begära.

För precis 30 år sedan genomförde vi en stor dansföreställning på tretton tak i Göteborgs innerstad, självklart var det någon vän av ordning som anmälde det hela till Arbetarskyddsstyrelsen, men deras inspektör fick till slut erkänna att konstnärerna tänkt på allt som var viktigt.

Men så hittar man ny sätt och nya regelverk för att angripa konsten, säkerligen tar processen med byggnadsnämnden längre tid än själva konstverkets planerade existens om inte politikerna har några genvägar. Ett vanligt attefallsbygge har myndigheterna 10 veckor på sig att behandla.

Så håll fingrarna borta från Drömmarnas monument! Det omtalade ”armlängds avstånd” till konsten har på kort tid under borgerligt styre förvandlats till fingrarna i syltburken för Hampus Magnusson & Co!

Lars Persson