Gun Lund minns Claude Marchant; dansaren som grundade Balettakademien i Göteborg

En del händelser omfattas av en särskild lyskraft, innebär avgörande förändringar i ens liv. Så var det för mig denna septemberdag 1967 på Kungsgatan i Göteborg.

Musik strömmar ut på gatan, häftiga rytmer. En lång lång trappa leder rakt upp i skyn. Därifrån kommer musiken och där finns också den nye dansläraren i stan Claude Marchant. Kursverksamheten hade startat sin nya dansträning för

alla och envar.

Claude tar oss alla med storm. Bleka, stela men ivriga för han in oss i en helt ny värld, ett helt nytt sätt att röra kroppen på, ett helt nytt sätt att dansa.  Och vi får dansa med allt vad vi har, varje liten led går att vrida på nya och oanade sätt. Jazzdansen har kommit till Göteborg och den har kommit  för att stanna. Claude Marchants roll i detta bygge kan inte överskattas. Det är hans förtjänst att vi idag har det dansliv vi har i Göteborg.

Han kom till Kursverksamheten på initiativ av Lia Schubert, som hade grundat Balettakademien i Stockholm. I Göteborg  byggde Claude Marchant upp en liknande verksamhet dock helt efter sina egna ideer och visioner. För han kom ju inte tomhänt. Man kan säga att han kom som en stormvind med hela världen i bagaget!

Claude Marchant hade dansat med de stora, ingått i Cathrine Dunhams Company, jazzdansens drottning, och turnerat med henne kors och tvärs över hela USA. De besökte också Haiti och tog starka intryck av dansens form och roll i samhället där, vilket i sin tur förde tillbaka ända till stamsamhällena i Afrika och kontakterna med dansens rötter.

Han dansade också för Martha Graham, den moderna dansens leading lady och smälte samman intryck från olika äldre förebilder. Med sitt eget company förde han sin danskonst  till  Sydamerika,  Mellanöstern och Europa. Efter andra världskriget blev det Claude Marchant som fick äran att skapa danserna till invigningsprogrammet av Förenta Nationernas byggnad i New  York.

I mitten av 50-talet slog han sig så ner i Rom där han öppnade egen dansskola. Filmat hade han gjort tidigare. Speciellt känd är han för insatsen i Sunny Boy. I Rom blev det ett  samarbete med både Fellini, Visconti och Vittorio de Sica i olika filmprojekt. Han var ansvarig för koreografin i Julietta och andarna och Le Streghe  av Fellini  men arbetade också specielllt med personinstruktion i Viscontis och de Sicas filmer. Efter 12 år i Rom lyckades Lia Schubert så övertala honom att komma som gästlärare till Stockholm sommaren 1967.

En månad senare befann han sig plötsligt hastigt och lustigt ensam i Göteborg med uppgift att bygga upp en balettakademi här. Lia Schubert hade rest till Israel.  Jazzdansen intog staden och håller fortfarande ställningarna. Balettakademien är hans verk – idag en stor och blomstrande verksamhet inom dans och musikal. Marchant Dance Company var under många år hans verktyg för att föra ut jazzdansen som scenkonst till allmänheten.

Redan första terminen tvingade han Kursverksamheten att bekosta en uppvisning på Stadsbiblioteket där de skickligaste eleverna framförde de nya verk som Claude fört med sig. I stället för sirliga balettverk möttes publiken av en närmast frustande levnadsgädje, en ohämmad utlevelse av kropp och rytm som aldrig tidigare skådats i staden Göteborg, som annars berömmer sig av att vara ganska fördomsfri och öppnen för nytänkande med närheten till sjön och alla nymodigheter som sjöfararare brukar föra med sig hem från de sju haven.

Vi som var med den där första terminen fick också se Claude dansa själv på scenen, två slavdanser i egen koreografi,  med en nerv som fullständigt tog andan ur oss. Hudlöst, självutlämnande gav han allt. Han krävde sedan samma hängivenhet av sina dansare och medarbetare. Han kunde skrämma människor med sina krav men förmedlade samtidigt en kärlek till dansen som

var helt självklar. Att dansa är helt enkelt själva livet.

Och vi bleka stela svenskar förfördes och förleddes. Våra kroppar började gunga rytmiskt, våra leder böjdes och sträcktes på helt nya sätt, våra muskler fick nya utmaningar.

Tekniken han använde kom ursprungligen från Cathrine Dunham och kan närmast betecknas som primitiv jazz. Afrika ligger nära, närheten till dansens idé och djupaste funktion. Livets begynnelse,  dess olika skiften, döden och kontakten med högre makter fanns alla samlade i de dansuttryck som Claude förmedlade till oss. Ibland tog det många år innan vi begrep vad han avsåg med sina instruktioner. Ibland var vi med på noterna omedelbart och lät oss ryckas med av glädjen och omedelbarheten, ett närmast naivt lyckorus av att äga en kropp ägnad att ge gestalt åt erotisk extas eller upphöjd religiös hänförelse dock aldrig spår av sexism, förtryck eller beräkning.

De främsta verken är nog dels Yerma som först dansades med oerhörd renhet av Pia Thörngren senare av Pia Skoglund med Bo Westerholm i den manliga huvudrollen.

Resorna i Sydamerka tog gestalt i La cumba, där dansarna fick frossa i sambarytmer, decolletage och märkliga attribut, värdiga vilken karneval som helst.

Claude kunde använda vilka för oss omöjliga kombinationer av scendetaljer som helst, närmast för att han inte alltid visste deras egentliga användning i vår kultur och därför kunde stå helt fri.

Han gjorde också gripande tolkningar av ett stort antal negro spirituals som framfördes av vitklädda dansare sittande på två motstående bänkar.

Duke Ellingtons musik betydde oerhört mycket för honom och Claude skapade ofta en särskild avdelning i sina föreställningar  som en hyllning till Duke. Dennis Wiley, oöverträffad musiker och pianist och Claudes vän och samarbetspartner under alla år kom resande till Göteborg några veckor varje år för att spela. Till slut flyttade också han hit för gott och berikade därmed stadens dansliv.

Långt efter pensionsåldern fick Claude möjlighet att sätta upp stora dansverk bl a i Houston, USA och han hyllades over there på ett makalöst sätt. Göteborgs stad begåvade honom med ett honnörsstipendium för hans insatser för det göteborgska kulturlivet. men viktigast av allt kanske är tacksamheten och lyckan hos alla dansarna och sedemera kollegerna som bär hans kunskaper och visioner vidare.

Och vi är idag många som för detta arv vidare, inte minst hans livskamrat Bo Westerholm,  idag själv rektor för Balettakademien. Den professionella dansen i Göteborg har Claude att tacka för sin existens. Det var han som förde oss in  på scenen och gav oss självförtroende – så att vi sedan kunde stå på egna ben, gå våra egna vägar.

Claude Marchant  var en av de stora inom svensk danskonst. Han blev 84 år. Han har nu flyttat ett stycke bort, men bara ett litet. Vi hör fortfarande uppmaningen ”Let’s dance” and so we will continue….

Claude förmedlade en kärlek till dansen som var helt självklar. Att dansa är själva livet. Så vill du leva måste du dansa

Gun Lund, koreograf och dansare

Ledare för E=mc2 danskonst och scenen 24 kvadrat