Min första kontakt med finsk dans går tillbaka till 70-talet. Cramérbaletten var på turné genom Sverige och hade på sin repertoar ett stycke av den svensk-finska koreografen Tyyne Talvo – Sauna. Det var ett komiskt verk som på ett drastiskt sätt genom några få rörelser karaktäriserade ett helt folk och dess själ, som avslöjade både det storslagna och det löjliga i ett nu.

När jag nu helt nyligen bevistade festivalen i Pyhäjärvi fick jag frågan om jag kunde se något specifikt finskt drag i dansen, hur jag som svensk och nordbo kunde sätta in den nutida dansen i något vidare skeende. Mina tankar gick då tillbaka till denna min första starka upplevelse av det som jag uppfattar som urfinskt. Tyyne Talvos förmåga att med självkritik och samtidigt stor ömhet skildra människors situation.

Veckan före Pyhäjärvi deltog jag i en baltisk dansfestival i Visby där en annan finsk koreograf framträdde med samma frejdighet och humor – Jukka Korpi. Honom har jag kunnat följa på svensk botten under flera år. Hos honom finns också kontakten med naturen och dess inbyggare närvarande, vilket resulterat i det groteska, överdrivna och oerhört komiska parat med styrka som säkert kan få hans dansare att stundom förtvivla över uppgiften.

Denna komiska ömsinta ådra uttryckte så i Pyhäjärvi den unga koreografen Kirsi Saastamoinen i verket Eläköön eläkeläiset.  Hon skildrar åldrandet – det fysiska  såväl som den tilltagande psykiska förvirringen på ett sätt som fick åskådarna att jubla igenkännande. En och annan insåg säkert vad som låg framför dem.

Förmågan att se och iaktta, och i dansen återskapa och renodla det specifikt mänskliga förenar dessa tre koreografer över en tidsrymd som tar bort det tillfälliga och i stället skapar ett tydligt stråk inom finsk dans. Detta uttryck finner sina folkliga paralleller i den finska tangons förening av stor dramatik och komik.

Arja Raatikainen var en ny bekantskap för mig även om hon tillhör Finlands mer namnkunniga koreografer. Hos henne fann jag ett annat drag som jag också intimt förknippar med finsk dans – allvaret – det konsekventa uttrycket och den utmejslade rörelsen, där allt onödigt skalats av.  Genomförandet av ett idéinnehåll – en formkänsla – som innefattade hela scenbilden.

Samma inställning har jag tidigare mött hos Kenneth Kvarnström även om han ofta använt andra tempi – både så snabba med en intensitet i rörelsen att de nästan tagit andan ur en eller så långsamma att det tvingat åskådaren in i en annan tid än den vanliga.

Hos Arja Raatikainen fanns också den närhet till djuret inom oss som är så överväldigande starkt hos Virpi Pahkinen, en annan av de svenskbaserade

finska koreografer jag mött under åren. Hos henne är detta så framträdande och ges ett så skulpturalt uttryck att det nästan tagit överhanden över det dansmässiga. Hon blir djur – oskyldig –  sårbar och stark på samma gång.

Det djur jag skönjer har drag av utvecklingshistoria och som också öppet hänvisas till som inspirationskälla – kräldjuret i Pahkinens Salamandrar – insekterna i Korpis Grylloblatta  kanske speglande den närhet till naturen vi faktiskt lever med i denna del av världen.

Ett tredje specifikt drag vill jag beteckna som kravet på sanning. Det finns inget effektsökeri hos den finska dansen, vilket  annars är så vanligt på kontinenten. I stället en direkthet som bottnar i en slags tystnadens kultur.

Ett genomgående drag i nordisk kultur är tystnaden, avsaknaden av ord för att brodera tillvaron med. Ju längre norrut man kommer desto mer påtaglig blir denna tystnad. Detta förenar finsk med övrig nordisk men också viss baltisk dans. Den finska danskonsten skiljer sig från den övriga i graden av intensitet i detta karga uttryck – ett uttryck som genom sin utvaldhet samtidigt blir oerhört betydelsemättat, berörande.

Lägg därtill ett stråk av vemod hand i hand med det karga, som hos somliga vänds i sin burleska motsats.

Avsaknaden av förförelse kan stundom uppfattas som fientlig manlig. Kroppen, även den kvinnliga är hård, härdad, tvingad till tystnad av generationers arbete. Kvinnor lika starka som män på scenen, påträngande tydligt hos Kvarnström, är kanske uttryck för något mer än en allmän jämlikhetssträvan eller utsuddandet av kön.

En aktuell trend i finsk dans som jag träffade på under festivalveckan i Pyhäjärvi var den som representeras av dansare som arbetar med ett snabbt växlande flöde av rörelser som sköljer över åskådaren i en aldrig sinande ström. Jag såg Kirsi Monnis Saattamus.

Här gick inte att se något som förde tankarna till en speciell kultur. Det var Europa som framträdde. Liksom det stycke av Eileen Stanley verksam i Holland, som också visades på festivalen med flera finska dansare, ger dessa verk bilden av det utbyte av idéer och tankar som kommer till Finland men som inte omformats på ett speciellt finskt sätt. Europa och övriga världen rycker närmare. Liknande strömningar finns i Sverige.

Båda dessa verk krävde oerhört mycket av dansarnas akrobatiska förmåga, allmänna kondition.
Däremot blev jag tämligen oberörd av all den kraft som användes. I detta stora flöde kändes ingenting giltigt till slut. Var fanns koreografens val? Jag upplevde det som ett redovisande av material utan gallring.  Det är aldrig speciellt spännande när man kan se igenom den koreografiska formen och inse vad som kommer att hända i nästa sekund. Tyvärr var det just det som hände i Kirsi Monnis verk. Även om koreografens avsikt var att beskriva en utveckling hos dansarna tog genomskinligheten överhanden och skapade trötthet hos åskådaren.

Det märkliga är att det finns andra tillfällen där man också kan inse vad som kommer att hända men i stället för att tröttna andlöst följer fullbordandet av det ödesbestämda. På det sättet såg jag Raatikainens framträdande.

Dessa tankar kring finsk dans baseras på ett fåtal nämnda verk och koreografer men de går att applicera på många andra.

Internationella strömningar kommer säkert att göra sig mer gällande på gott

och ont. Den nationella fåran kommer inte alltid att var så bred, trender kan tränga unda det  specifikt finska från rampljuset, men särarten kommer alltid att finnas där. Det finns en kraft, nästan ursinne, i framförandet antingen det är djupt allvarligt eller groteskt komiskt som jag finner betecknande. Det finns ett sökande efter sanning bortom det triviala, en naivitet som aldrig blir patetisk. Jag känner stor släktskap med dessa strömningar.

Det ger mig stor lust att göra fler bekantskaper på den finska dansscenen i framtiden.

Gun Lund

koreograf och konstnärlig ledare

E=mc2 Danskonst, Göteborg

Framförde I Gudars Skymning vid Festivalen i Pyhäjärvi 1999