KRÖNIKA | CLAUDE MARCHANT

 

En ny bok lyfter fram Claude Marchant i ljuset. Stjärnan från ett fattigt USA blev en ikon i svenskt dansliv.

Anna Ångström
anna.angstrom@svd.se

 

Jag hör trummornas rytm, jag ser gruppen som med vinklade överkroppar och glidande golvkontakt forsar fram diagonalt mot spegeln. Jazzdans, jazzbalett, jazzteknik – kalla det vad ni vill, men när dansformen genom ett antal välrenommerade dansare och musiker från USA kom till Sverige var det en revolution som rörde om både i dansutbildningar och på scener.

En hel del har skrivits om perioden kring 1960 och den utveckling som drog igång då eldsjälen Lia Schubert startade Balettakademien i Stockholm 1957 och tio år senare även i Göteborg, då tillsammans med Claude Marchant. Nu kommer en bok som sätter ljus på denne hittills outforskade men viktiga person i svenskt dansliv: ”Passion och protest – Den svarte danskonstnären Claude Marchants liv och verk” (Makadam förlag).

Författare är Astrid von Rosen, professor i konst- och bildvetenskap och föreståndare för Centrum för kritiska kulturarvsstudier vid Göteborgs universitet, och Bo Westerholm, dansare, koreograf, tidigare rektor för Balettakademien i Göteborg, och även Marchants partner fram till dennes död 2004.

I boken dyker de ner i Claude Marchants arkiv samt i amerikansk svart kulturhistoria och göteborgsk lokalhistoria. Här beskrivs detaljrikt ett spännande människoöde men också ett stycke danshistoria som inte platsat i gängse kanon. Marchant blev 1967 huvudlärare vid Balettakademien i Göteborg och påverkade både glada amatörer i alla åldrar och en generation danskonstnärer som skulle vidga stadens fria professionella dansliv – koreografer som Gun Lund, Gunilla Witt och Eva Ingemarsson.

Enligt Wikipedia föddes Claude Marchant 1919, själv skriver han att han föddes någon gång mellan 1921 och 1925 i Charleston, South Carolina. Klart är att unge Claude växte upp i ett USA präglat av rasism och segregation men via dansstudier för legendaren Katherine Dunham kom att bli stjärna på Broadway och så småningom starta sitt eget kompani. Turnéer förde honom över världen och från 1957 hade han Rom som bas. Han fick uppdrag i shower, musikaler och filmer, som till exempel ”Cleopatra” 1963 med Elizabeth Taylor och Richard Burton. Han jobbade även med Anita Ekberg.

Det var med andra ord en lockande fläkt från den stora världen som Marchant förde med sig när han landade i Göteborg och ett Sverige där jazzdansen ryckte fram som en befriande kraft. På tv kunde man 1966 se en serie program där Lia Schubert och Dunham-dansaren Walter Nicks lärde ut jazzbalett till folket.

I Göteborg startade nykomlingen sitt Marchant Dance Theater (utan offentligt stöd, etablissemanget var länge ointresserat) vars repertoar och musik (Duke Ellington, gospels) skvallrar om rötter i afroamerikansk och karibisk kultur. Ensemblen uppträdde bland annat i konserthuset inför en entusiastisk publik. Recensenterna i GP och GT var med på noterna – men ett Stockholmsgästspel fick dåliga recensioner i SvD och DN. Marchants grundläggande idé om att både amatörer och professionella skulle få möta publiken övertygade inte huvudstadens kritiker. Bokens författare solidariserar sig med utövarna och hur arbetet med Marchant utvecklade dem.

Intressant, inte minst sett till dagens dansutbildningar och repertoar, är Marchants ambition att i Dunhams anda låta dansen ingå i ett kulturellt bildande sammanhang, i hans fall genomsyrat av svartas erfarenheter och historia. Just kombinationen av fysisk och teoretisk kunskap präglar även ”Passion och protest”. Här blandas känslostarka vittnesmål och hänvisningar till relevant facklitteratur på ett udda sätt som väcker nyfikenhet och vidgar forskningens vyer.