THE BALLERINA LOST IN SPACE
– ett koreografiskt projekt i rymdens gränsland.
”Jag står i en vacker arabesque, balansen är perfekt, vilar trygg … då lyfter jag stödjebenet också …
blir liggande, svävar tyngdlös. Allt är lätt, utan komplikation, fullständigt naturligt.
Upplevelsen återkommer gång på gång sedan tidigt i livet.”
Där befinner sig rörelsen … i drömmen tills den dag WA ringer och frågar om vi vill vara med på
RESAN. Han planerar att starta tyngdlöshetsflygningar, sådana man gör för att träna astronauter,
uppe i Kiruna där det finns både luftrum och tillräckligt stor landningsbana. Det handlar om
kommersiella och vetenskapliga uppdrag, men han har via internationella kontakter hört att vi
intresserar oss för tyngdlöshet och vill också gärna ha med konstnärer i projektet.
Det tvingar oss att tänka, reflektera, att ge drömmen ord och substans.
Gravitationen är något vi tar för givet. Våra kroppar och vårt medvetande är genom årmiljonerna
formade för att på bästa sätt hantera gravitationens verkan. Neurofysiologer menar idag att
gravitationen också finns i hjärnan! Den kan förutse, kalkylera och kompensera för gravitationens
existens. Att upphäva gravitationen är därför en händelse av existentiell omfattning.
Vad är tyngdlöshet?
Tyngdlösheten är det oavbrutna fria fallet. Satelliten som cirklar runt jorden faller – faller ständigt i
sin bana, runt runt jorden – och med den människorna i kapseln – där svävar de tyngdlösa. Vi övriga
är jordbundna. Under korta ögonblick kan vi uppleva det fria fallet – och därmed tyngdlösheten.
Tillsammans med konstnären Monica Sand har vi utvecklat ett antal projekt som relaterar till
gravitationen och tyngdlösheten. Vi ville undersöka förutsättningarna för att uppnå tyngdlöshet i
olika situationer. 2002 gjorde vi en videofilmad simulering av dansare i tyngdlöshet och därefter
gjorde Monica Sand ett projekt under Älvsborgsbron i Göteborg där en 40 meter lång gunga
monterades under brofästet. Även om det handalade om att sitta ”still” i en gunga var en
rörelsemedveten kropp en förutsättning. Vi bidrog med dansaren Gunilla Jansson som vinschades
upp gång på gång för att sedan släppas i väg i den långa svängen.
Precis där gungan vänder uppstår ett ögonblick av tyngdlöshet. Något vi snarast registrerar i magen
än i upplevelse av flykt … samma känsla kan man ibland uppleva när flygplanet lyfter och är på väg
mot sin flyghöjd – ett ögonblick av magkänsla.
Med specialbyggda flygplan kan man åstadkomma samma sak men med längre utsträckning i tiden.
”Parabolic flight” är det vetenskapliga begreppet. Planet flyger i en brant parabel och på toppen av
denna, när flygplanet planar ut och vänder nedåt skapas 25-30 sekunders tynglöshet. Sedan landar
allt och alla, tyngdkraften är både före och efter tyngdlöshet den dubbla (2G, enheten för
tyngdkraften, där 1G är vad vi upplever vid jordytan). 15 – 20 sådana parabler hinns med under en
flygning. Kabinen är enorm, 4 meter i diameter och 15 meter lång.
Hur rör man sig i tyngdlöshet?Att arbeta med tyngdlöshet är att ge sig ut i det okända. Vår egna erfarenheter av tillståndet är
ytterst begränsade. Referenserna är få, berättelserna inte särskilt kroppsligt medvetet beskrivna.
Någonstans kan bara erfarenheten i den egna kroppen ge svaren. Den franska koreografen Kitsou
Dubois, genomförde en serie experiment för tiotalet år sedan tillsammans med ESA, då en grupp
med dansare undersökte förutsättningarna för rörelsen och muskelaktivitet under tyngdlöshet.
Resultatet blev bl a utvecklade träningsprogram för astronauter.
Astronauter tränar ibland i bassänger, men där finns motståndet, möjligheten att dra sig runt, inta
nya positioner med hjälp av vattnets motstånd. I tyngdlösheten finns inte ens den stödjepunkten.
En katt som man kastar upp i luften befinner sig i fritt fall, i tyngdlöshet, och ändå kan hon vända,
komma ner med fötterna före. Åtskilliga hemsidor och fysikalisk tankemöda ägnas den fallande
katten som gör det till synes omöjliga. Katten skapar sin egen motvridning mellan fram och
bakgrupp och därmed en plattform för sin rörelse. Skatare gör detsamma i sina hopp – en
motrörelse med armarna ger en möjlighet att vrida kroppen i motsatt riktning. Men att ifrån dessa
enkla moment skapa ett dansat verk, en estetik är något helt annat.
En rörelse som startas i tyngdlöst tillstånd fortsätter tills den hejdas – hur behärskar man då
rörelsen? Den grundläggande rörelsemässiga och konstnärliga problematiken är således inte att
rotera, fara fram som ett jehu, eller göra alla saker som inte går att göra på jordytan … det svåra är
att göra medvetna rörelser, eller inga alls!
”Jag ser bilden av svävande personer, någonstans mitt emellan, i långsam rörelse på väg
uppåt.”
De genomför sin ”resa” med start i ett utspänt gummimembran, som fungerar som en ”katapult” vid
övergången till mikrogravitation. De lyfter till olika nivåer, genomför sin koreograferade rörelse –
slutligen faller de tillbaka in i membranet. Fallandet är den självklara kontrapunkten i detta arbete.
Känslan är svävande d v s också utdragen i tiden. Gradvis kommer de i otakt med varandra,
befinner sig i olika stadier av processen – för betraktaren sker flera saker parallellt och man tvingas
ändra fokus. Rummet fylls av svävande, tyngdlösa människor i olika ”faser”. Det blir en påtaglig
rumslig upplevelse.”
Som konstnärlig idé är det intervallen och övergångarna mellan de olika tillstånden som vi tycker är
intressanta. Vår tillvaro i världen präglas av vissa fysiska villkor, som inte går att förändra. Man har
ofta associerat tyngdlöshet och flykt med den totala friheten. Gravitationen, tyngden, är i själva
verket oupplösligt förenad med mänsklighetens existens. Att upphäva gravitationen ifrågasätter inte
bara det invanda seendet, det ställer frågor om själva existensen. Det påverkar hela vårt sätt att
orientera oss och tänka och ger perspektiv på det mänskliga livet.
För den klassiska baletten är gravitationen själva förutsättningen för det uppåtsträvande idealet, ja
faktiskt för ballerinans möjligheter att utföra sina konster, sina rörelser, att se eteriskt svävande ut.
Balanserande och roterande på tåspetsen uppfyller hon själva sinnebilden av klassisk ”tyngdlöshet”
och Newtons fysik – men utan gravitationen och denna minimala stödjepunkt kollapsar rörelsen.
Tynglösheten och Einsteins upptäckt att gravitationen faktiskt motsvaras av en krökning av
rumstiden kräver en ny rörelsevokabulär.
”Jag ser Tyngdlösheten som ett tillstånd mellan kroppslighet och icke kroppslighet. Kanske
ett mentalt tillstånd som har med odödlighet att göra. Gravitationen är ju själva
förutsättningen för livet som vi idag känner det. Att utmana den är naturligtvis existentiellt
betydelsebärande.
Fallandet är därmed också en avgörande del av processen … Det är i alla fall mer komplicerat
än den gamla mänskliga drömmen att flyga!”
Verket
Eftersom stora delar av arbetet och processen är omöjlig att visas i sin helhet (”publiken” sitter ju
inte i flygplanet) kommer videokameran och redigeringsarbetet att vara en mycket viktig del av
arbetet. Videon kommer att användas dels för att dokumentera och dels för att kunna jämföra
mätdata med verklighet. Det huvudsakliga syftet är dock att framställa filmat material av hög
konstnärlig kvalité. Dessutom kommer redigeringen innebära ett konstnärligt arbete där man kan
lyfta fram och poängtera händelser och även upprepa och jämföra olika sekvenser. Foton och
videofilmer kommer att användas vid utställningar, installationer och presentationer inom både det
konstnärliga och vetenskapliga området.
Projektet avkräver oss tålamod och väntan, allt tar tid… teknik, säkerhet, logistik, sponsorer,
exporttillstånd för flygplan … men erfarenheten säger oss att motståndet är en del av varje viktigt
konstverk. Det är inte frågan om, utan när…
Lars Persson o Gun Lund
www.emc2dance.com www.zerogravity-art.nu
Gun Lund koreograf och Lars Persson, läkare har sedan mer än tio år arbetat med projekt i
gränslandet mellan konst och vetenskap bl a på Kungliga Tekniska Högskolan, Stockholm,
Astronomiska institutionen, Uppsala Universitet och Chalmers Tekniska Högskola, Göteborg
