Konstnärlig frihet kontra etiska principer
Etik är väl ingen konst

Att konstnärer skall stå fria från varje form av påtryckning är en av grundbultarna i det moderna västerländska samhället. Det har ju inte alltid varit så. Konstnärer har varit i tjänst hos diverse makthavare såsom furstar och kyrkoföreträdare.

I vår värld en individcentrerad värld, där har varje medborgare ansvar för sitt eget liv och sina egna val.

Konsten har gett sig uppgiften att vara det gissel i samhällsapparaten som ständigt utmanar och ständigt kommer med nya uppslag till hur vi kan se på världen och hur den skulle kunna förändras.

Göteborgs kulturnämnd antog för några år sedan efter en noggrann utredning en ny kulturpolitisk strategi som jag tyckte var anmärkningsvärt framsynt. Här gör man nämligen skillnad mellan kultur i allmänhet och konst i synnerhet, dvs man kan se det som att kultur omfattar oerhört mycket av det liv vi lever, det omfattar de normer och värderingar vi för närvarande är något så när överens om, hur barn skall uppfostras, hur skolan skall skötas hur infrastrukturen skall lösas, allt det som berör oss dagligdags. Mot detta står konsten som ställer frågorna om varför vi tycker som vi gör, gäller våra normer fortfarande? Hur skall vi tackla dessa nya situationer som dyker upp. Konsten kan i smått som stort ifrågasätta varje gällande läge inom kultursfären.

För att kunna göra detta och spela en avgörande roll för ett  land som påstår sig värna demokrati och fria medborgare skriver man i avsnittet Kulturen i ett konstnärligt perspektiv:

Professionell konstnärlig verksamhet förutsätter självständighet, nytänkande och experiment.

Göteborgs stad skall främja och stödja professionell konstnärlig verksamhet, och de konstnärliga uttrycken bör värdesättas och bedömas utan hänsyn till ekonomiska, sociala, religiösa eller politiska syften

I konstpolitiken är det viktigt att tydligt prioritera kvaliteten i det professionella konstlivet.

Konstpolitiken bör koncentrera sin insats till att skapa goda villkor för den professionella konsten.

Det är kristallklart. Skapa goda villkor för spännande och nyskapande konst.

Som danskonstnär med kommunala bidrag är jag ju en av dem som i praktiken skulle ställas inför en etisk policy. Jag antar att det rent praktiskt skulle gå till så att jag vid min ansökan om bidrag också skriver under att jag tänker följa dessa nya regler.

Men för mig känns det som om politikerna här inte tror att konstnärer vet vad de håller på med, att de inte litar på dessa människor som det är så viktigt för kommunen att stödja. Det betyder att man vill försäkra sig om ”rätt” konst, konst som inte av en händelse kan kränka någon religiöst, sexuellt, etniskt eller politiskt. Och inte dela ut eller sälja narkotika.

Men snälla nå’n hur skall man kunna veta i förväg vem som tänker bli kränkt nästa  gång det seglar upp en historia likt den med Paul Hollender eller Andres Serrano. Vem skall avgöra vem som har rätt att känna sig kränkt.

Själv skulle jag känna mig oerhört kränkt av blotta tanken att jag skulle intyga i förväg att det jag skapar på scenen inte skulle kunna göra någon upprörd eller arg… eller kränkt som är det nya modeordet.

Jag skall ta några små exempel från de trettio åren jag varit verksam. Tilläggas skall att jag aldrig i min verksamhet sökt provokationen. Jag har aldrig tänkt att nu skall göra detta för att provocera så många som möjligt. Andra konstnärer har andra ingångar.

Det är en oktoberdag i centrala Göteborg trädallén vid Vasagatan nära Valand. Vi var en grupp dansare som repeterade inför en utomhusföreställning något som var mycket ovanligt på 1980-talet. Vi skulle skapa en lång gul linje i allén genom att ligga på parkbänkarna som var uppställda med jämna mellanrum. Vi prövade vad man kunde göra med en parkbänk, ligga, klänga, sitta, rytmiska figurer osv.

Bäst jag ligger där kommer det fram en man ur det s.k. A-laget och tittar eftertänksamt på mig och säger sedan: Dö….. om jag skulle lägga mej här breve dej då skulle polisen komma och ta mig.

Jag vet att han hade alldeles rätt. Som konstnär kunde jag göra saker som ingen annan skulle kunna och han visste också det. (Kanske för att det jag gjorde inte var riktigt på riktigt. Jag behövde inte ligga på parkbänken för att jag inte hade någon annanstans att ta vägen. Så jag var vid denna tid inte ”lösdrivande”.)

Den andra händelsen är också från Göteborg. Det är valår och vi är några stycken som tänker slå ett slag för konsten under valrörelsen, främst danskonsten som är sorgligt eftersatt. Det är för övrigt så fortfarande. Så vi gav oss ut på sta’n för att bjuda på lite dans i vardagen och tyckte det var jättefiffigt att göra just ”valrörelsen”.

Vackra rörelser på Kungsgatan, 5-6 dansare, stegkomb inationer ner till liggande en arm som sträcks uppåt och bakåt, vändning rulla upp igen och fortsätt gatan fram. Vad vi inte hade väntat oss var att människor som passerade skulle bli så provocerade att de skrek åt oss, några trampade på oss och hotade med polis.

Det tredje exemplet är från Vadholmen i Kungälvs kommun, där jag genomförde ett stort utomhusprojekt med alla nödvändiga tillstånd, 13 dansare , livemusik. Det blev stor succé, husen tömdes, folk kom från när och fjärran för att ta del av och uppleva ”I gudars skymning”. Ett halvår senare fick jag av en av kulturnämndens ledamöter veta att prästen i Soberga kyrka hade arrangerat en särskild ungdomsgudstjänst vid samma tidpunkt som föreställningen för att hindra ungdomarna från att se något så ogudaktigt som dans.

Jag har många fler exempel men de kan anstå. ( Bokmässan, Vadholmen dårhus, Vid den sköna blå)

De här människorna som blev så upprörda blev naturligtvis omskakade av något som rubbade deras mönster , hur man får uppträda på offentliga platser. Det första man gör då är att ropa på ordningsmakten och kräva förbud. Det okända är farligt.

Hur skulle jag i förväg kunna gissa mig till dessa reaktioner. Skulle det vara rätt av mig att ändra i programmet för att någon kunde bli störd. Var det inte detta som var hela idén att göra det oväntade oprövade, visa på nya möjligheter.

Personligen skulle jag inte kunna acceptera att skriva under någon etisk policy och bakbinda mig själv och jag delar säkert den uppfattningen med en stor grupp andra konstnärer.

Det finns naturligtvis andra som skulle vara villiga att göra en sådan kompromiss och skriva på. Följden skulle bli att den kommunala kulturpolitiken i ett slag skulle ändra hela bidragsfördelningen och skapa en tandlös utarmad konstscen, där inga brännande kontroversiella frågor längre förs upp på dagordningen.

Det är märkligt att den nämnd som först skall garantera att min ansökan och mitt arbete skall värdesättas utan hänsyn till ekonomiska, sociala, religiösa eller politiska syften istället kräver av mig en enorm självcensur avseende samma hänsyn. Rätt infernaliskt krav vill jag säga.

Jag hävdar att Konstens frihet även i fortsättningen inte får inskränkas på något sätt.

Konstnärer som begår olagliga handlingar, låt de liksom alla andra svara inför domstol för dessa handlingar, men rör inte den konstnärliga friheten!